TELEFONKORTETS VÄG IN
I SAMLARALBUMET
av Jan-Eric Nilsson

Under så gott som hela åttiotalet kastades tusentals små blå kort i papperskorgarna och runt telefonkioskerna i Uppsala. Det var de första svenska telefonkorten som testades av Televerket.

Här ser vi ett av ”Stockholmskorten”, ett tidigt provkort.

Även den nästa generationens telefonkort var ett testkort, men med trevligare motiv och utformning.
De första korten har blivit svåra att få tag på för att de slängdes, och de senare för att det var små upplagor.
Tredje generationens telefonkort var de kort som sedermera blev svensk standard, och när Televerket systematiskt satte igång med att installera telefonautomater för telefonkort över hela landet, gick man också in för att lansera telefonkortet som samlarobjekt.
Man slog på bred front upp telefonkortsamlandet som en hobby, och kampanjen resulterade i att flera tusen personer anmälde sitt intresse. Därefter trycktes alla nya telefonkort med reklam på i en överupplaga om 2 000 ex, övriga 500 ex. Större delen av överupplagan var reserverad för samlarna.
Men som samlare fick man inte omedelbart köpa korten. Företaget som tagit fram sitt unika reklamtelefonkort fick en exklusivitetsperiod på cirka sex månader.

Stockholms Central blev samlingspunkt

De samlare som oftast först fick nys om att ett nytt exklusivt telefonkort hade sett dagens ljus, var en liten grupp som dagligen träffades på Stockholms Central för att hålla ett öga på alla telefonkort som användes (och på de förbrukade som slängdes).
Så fort någon viftade med ett nytt kort gick man försiktigt fram till personen vid telefonautomaten, presenterade sig som telefonkortssamlare och undrade om man eventuellt kunde få byta till sig det kort som han höll i handen. Som kompensation skulle han få det dubbla antalet markeringar. Denna deal bemöttes i de allra flesta fall mycket positivt, och den lycklige samlaren stoppade genast ner kortet i ett plastfodral. Det gällde att vara aktsam om fyndet.

Detta är ”Uppsalakortet” – det första telefonkort
som provades i Sverige.

Styrelsemöten på stationen!

Centralstationsgruppen bestod till övervägande del av män i sin allra mognaste ålder. Det var också dessa män som kom med idéerna till att starta Svenska Telekortsamlarnas Förening.
Och det var på centralstationen föreningen höll sina första styrelsesammanträden!
Att man i övriga världen hade hållit på med telefonkort ett bra tag, bekräftades av att man under sommarmånaderna på järnvägsstationen träffade många utländska samlare, som tog sig dit för att försöka komma över några svenska kort.
Möten med dessa utländska samlare ledde naturligtvis till byten av både telefonkort, erfarenheter och adresser. Omvänt så drog sig svenska samlare vid utlandsbesök, till järnvägsstationer och flygplatser för att fynda och möta samlarkolleger. Aktiviteter vilka naturligtvis bidrog till att hobbyn snabbt internationaliserades.
Den tid som telekortsamlarna tillsammans spenderat på centralstationen det senaste decenniet, ivrigt sökande efter nya telefonkort, kan säkerligen mätas i hundratusentals timmar.
Aktiviteterna på Centralstationen har inte upphört, men nu sker också mer organiserade bytesträffar minst en gång i månaden i lokaler på Fältöversten i Stockholm. Samma lokaler som används för den årligen återkommande Telekortmässan. Från årsskiftet kommer samlarträffarna för stockholmarnas del att ske i lokaler på Kungsholmen.
Idén med bytesträffar har smittat av sig, och sådana arrangeras nu också i Borås, Göteborg och Malmö.
Det var naturligtvis inte enbart promotionkort (läs reklamkort) man tog vara på och satte in i sina pärmar. Men när det gällde de vanligast förekommande telefonkorten, de som tillhandahölls i affärer och kiosker och som vi vanligen kallar publika telefonkort, så hade man på centralstationen den unika förmånen att få tag på alla dessa utgåvor.
Så det blev naturligt nog promotionkorten som man oftast talade om och visade upp för varandra.

Löftesbrott satte fart på priserna

Många samlare (och naturligtvis även handlare) blev en dag tagna på sängen då Telia Card, Telias telekortsföretag, i ett nyhetsbrev tillkännagav att det fanns en grupp promotionkort som man inte tillhandahöll samlarna. Det var kort som gjorde reklam för receptbelagda läkemedel.
Telia Cards ursprungliga löfte om att tillhandahålla alla telefonkort, gällde plötsligt inte längre. I ett enda slag blev dessa s.k. ”läkemedelskort” telefonkortssamlarnas hetaste objekt, och handlarna var inte sena att reagera.
Prislapparna på promotionkort hade hos handlarna oftast legat runt 100 – 200 kronor. Nu blev det genast fyrsiffriga belopp, och den högsta kända noteringen på ett s.k. ”läkemedelskort” var 3 000 kronor. Inte dåligt för ett telefonkort som hade mindre än ett år på nacken!

Bli dubbelt så klok

Redan i telefonkortssamlandets barndom jämförde man ofta denna hobby med frimärkssamlandet. Ett flertal paralleller kunde noteras, men också många olikheter.
Alla är nog dock överens om att både frimärks- och telefonkortssamlandet är hobbies värda att ta på allvar. Båda är berikande på många sätt. Inte minst ur globalt perspektiv.
Både frimärken och telefonkort väcker inspiration, idéer, nyfikenhet och kunskap om samhället och världen vi lever i.
Hur många gånger har vi inte blivit tvungna att bläddra i uppslagsverk för att identifiera djur, växter, flaggor, presidenter, kungar m.m. Vi har gjort upptäckter inom konstarterna, politik, vetenskap, historia o.s.v.
Slutligen vill jag säga en sak till den person som ansåg att det bara var idioter som samlade på telefonkort: Han har otroligt fel! Man är idiot om man inte tar vara på den berikande tillvaro som ett samlande av frimärken och telefonkort ger!
Och vem vet, kanske blir man dubbelt så klok om man samlar både frimärken och telefonkort?

Besök Jan-Eric Nilssons hemsida